Vad är på gång? Framtiden för utveckling av vacciner
Vaccinationsforskningen utvecklas ständigt och använder ny teknik för att bidra till att minska bördan från flera sjukdomar eller helt utrota dem från våra samhällen.
Sedan det första vaccinet utvecklades 1796 har forskare sökt efter nya sätt att skydda människor mot infektionssjukdomar genom vaccination. I dag kan vi förebygga vissa dödliga eller mycket försvagande sjukdomar helt genom vaccination, men runt om i världen mister tusentals människor fortfarande livet varje år i andra sjukdomar, som malaria. Att bedriva forskning och utveckla nya vacciner är därför, tillsammans med tillgång till befintliga vacciner, fortsatt en prioriterad fråga för folkhälsan.
Vi har nu sex vaccintekniker – eller plattformar – som forskarna använder för att utveckla vacciner. Några av de mest lovande framstegen inom vaccinteknik är mRNA-vacciner och DNA-vacciner. Dessa metoder skulle kunna leda till genombrott när det gäller mer än enbart infektionssjukdomar, till exempel för att förebygga eller behandla vissa typer av cancer.
mRNA-vacciner
Budbärar-RNA- eller mRNA-teknik har utvecklats och varit föremål för forskning sedan 1960-talet. I de första prövningarna med mRNA-vacciner undersöktes hur de skulle kunna användas för att förebygga ebola. I och med covid-19-pandemin ändrades inriktningen för dessa tidiga insatser till att fokusera på covid-19. Det första mRNA-vaccinet som godkändes för användning i Europa var mot covid-19 år 2020.
mRNA-tekniken har också testats i kliniska prövningar mot andra infektionssjukdomar som influensa, RS-virus och zika.
Sedan 1970-talet har man tittat på mRNA-teknik för att utveckla vacciner mot vissa cancerformer som melanom och lungcancer och även nya former av cancerbehandling. Tekniken har möjliggjort forskningsgenombrott som kan bidra till att förebygga återfall av aggressiva cancerformer efter kirurgi samt att lära kroppen att angripa vissa typer av cancer innan de har möjlighet att växa.
DNA-vaccin
DNA-vacciner, även kallade plasmidvacciner, tillför korta DNA-sekvenser till vår kropp med instruktioner för att framställa antigener från ett specifikt virus eller en specifik bakterie. När vaccinet finns i kroppen använder våra celler DNA-sekvensen och börjar producera dessa antigener. Det gör att vårt immunsystem kan lära sig att känna igen och bekämpa sjukdomen om vi skulle utsättas för den.
En av de potentiella fördelarna med detta tillvägagångssätt är att immunsystemets reaktion kan bli mycket kraftfullare än med andra typer av vaccin. DNA-vacciner är också mer stabila och lättare att producera än mRNA-vacciner eftersom de inte behöver förvaras i temperaturer långt under fryspunkten, vilket skulle förbättra tillgången avsevärt.
Potentialen för DNA-vacciner upptäcktes först på 1980-talet. DNA-vacciner är fortfarande på forskningsstadiet och inga har ännu godkänts för användning på människor i EU/EES. Kliniska prövningar pågår runt om i världen för att undersöka deras säkerhet och effektivitet mot flera infektionssjukdomar. DNA-vacciner användes för första gången på djur 1993 och vissa DNA-vacciner har godkänts för användning på djur i USA och EU/EES. År 2021 godkände Indien det första DNA-vaccinet för människor som skydd mot covid-19. DNA-vaccin skulle kunna öppna för ett brett spektrum av möjligheter som inte finns i dag, bland annat ett vaccin mot hiv.
Precis som med alla vacciner och andra läkemedel i Europa måste det bevisas att DNA-vaccinerna är säkra och effektiva innan de godkänns för användning på människor.
Nya former för att ge vaccin
Trots att vacciner är säkra, effektiva och ekonomiska kan nålar vara skrämmande, särskilt för barn. Det pågår en hel del forskning om innovativa sätt att administrera vacciner. Några möjligheter är bland annat följande: